HUALIGEN

Hualigen heter inte mobilen jag har beställt och som nu ligger och väntar på mig i min jourbutik! Det heter Huawei. HUUUUAAAWIEIIII. Jätteroligt att uttala. Har man riktigt tråkigt kan man googla fram olika uttal på detta!

Jag ska alltså hämta en liten vän sprängfylld med kinesiska underrättelsetjänstemän i små små kostymer. De ska strömma ut i hela Landala och Vasastan och ta reda på exakt vad jag äter till middag, vem jag gömmer i sopsäcken under sängen och varför mina katter har för långa klor. Allt enligt amerikans härlig ”skräm skiten ur människor” propaganda. Nu ska kineserna allt spionera på allt vi gör. Som att inte I-phone redan vet allt vi gör! Ja, nej och hjälp vad jag känner mig nervös över hur den här lille spionen ska jävlas med mig!

Hur som helst så är det jättekul faktiskt att jag ska hämta den lille godingen i dag. Jag hatar egentligen att byta telefon, men nu känns det på något sätt sköj! Kanske p g a att min skärm är så totalspräckt att jag får gissa mig till allt just nu. Så brorsan ska komma hem och hjälpa mig med det väsentliga i kväll. Det där att inte tappa bort alla 3000 bilder och så vidare. Till detta ska han få avsmaka min fantastiska svampsoppa jag lagade i går! Den blev så jävla god så jag klappade mig själv på axeln när jag åt! Åhhhhhhhh vad gott, sa jag! Synd att inte katterna kunde smaka.

Annars är det torsdag, jag kallar det numera fisens dag! Allt har ju egna dagar numera. Därför tänker jag på alla som äter vidrig ärtsoppa varje torsdag. Klart de fiser även om de inte erkänner. Därför är detta numera fisens dag! Mycket prat om soppa och teknik, det kanske inte tillhör vanligheterna men någon måste ju för sjutton prata om detta också.

För att vara lite extra politiskt korrekt avslutar jag med konstaterandet: jag hatar Melodifestivalen (kommer någon ihåg vad detta är eller måste jag skriva MELLO)! Jag tycker mycket mer om djur än barn, jag tycker de flesta människor är rätt helt dumma i huvudet men jag älskar fina underbara människor, jag hatar ärtsoppa, jag spyr på människor som ska äta semlor men inte tycker om mandelmassa och därför har nutella i (detta har jag och min bror diskuterat, ät något annat för fan!).

Trevlig fisdag!

 

Nytt år, jaha!

Så var det ett nytt år igen. Kul, eller!? Jag vet inte om jag tycker det är kul eller faktiskt ganska likadant. Det kändes bra när det var precis sådär nykläckt men nu känns det som vanligt och ganska tråkigt samtidigt. Jaha. Det var egentligen inte så mycket jag hade att säga känner jag när jag väl börjar skriva. Vad ska vi prata om fölk? Man kan ju alltid prata om en regering som kanske finns men inte finns men kan finnas om man har tur men ändå så kanske den inte finns. Man kan prata om en snö som föll så fint över den här utomordentligt bortglömda stad i går och som sedan bara blev blask och självmordshalka över alla trottoarer. Man kan prata om matpriser som skjuter i höjden, en fucking tomat kostar 8 kronor, en paprika kostar 10 kronor och en gammal ost kostar en miljon säkert om man letar noga. Hej hå, vilket intressant och roligt första inlägg för året. Det bjuder jag på! Hej banan och skumgummimadrass!

Tisdag är en dag liksom en annan tisdag

Tisdag. Tisdag. Tisdag. Tisdagar brukade vara min sämsta dag av veckans dagar. Jag tycker att tisdagen är totalt meningslös. Jag har förstått att många andra känner samma sak. Det händer liksom ingenting, det är långt som fan kvar till helgen och måndagen som ändå är någon sorts lurande nystart var inte roligare än vad den brukar vara. Man känner ett stort intet.

En av mina vänner som inte bor i Göteborg längre kände exakt som jag. Därför brukade vi ta en date på tisdagar, och då kändes veckan i stället jättebra! Det var väldigt mysigt och jag saknar det. Nu talar vi istället i telefon i bland på tisdagar, det är också bra, men inte lika bra.

Eftersom att jag nu känner så här inför tisdagen och på tisdagen har jag ju egentligen inte så mycket att säga. Men jo, eftersom att jag gillar att ta upp negativa saker och människor som verkar dumma i huvudet kan jag berätta om en scen jag bevittnade på hemvägen i fredags. Jag gick och kånkade mina kassar upp för backen till mitt hem, var glad att det var fredag och såg fram emot en mysig middag med familja. När jag kom utanför skolan som ligger i bottenplan på mitt hus så hörde jag en pappa som sade upprepande; Nu är det bara skit av allt, skit också, nu är det bara skit… så fortsatte han. Hans unge som kanske var 5-6 år gammal storgrät och var jätteledsen. Det fanns inget tröstande hos denna far utan har upprepade samma harang! Jag häpnade av bristen på empati. Sen sade han; vi som skulle ha mysigt! Men nu fan är det bara skit av allt! Ungen skrek och grät högre. Då började fanskapet att skylla på mamman och något med hennes telefon; så går det när inte mamma…bla bla.. (jag hörde inte riktigt här). Det jag tänkte var; din jävla bäbis och inte kan trösta ditt barn, utan går och skäller och beter dig, när barnet gråter, bara för att du vill ha mysigt!

Det hela var tragiskt och lite tragikomiskt. Jag är inte förälder men det spelar ingen roll, vad jag vet handlar mycket om inte vad du är eller har utan om rent jävla sunt förnuft, med lite krydda av medkänsla.

Hoppas barnet blev gladare och hoppas den griniga pappagrisen tappade sin lins i tacofärsen!

 

En fredag så här innan jul?

Detta är en fredag i grådaskiga november. Men min hjärna tror att det är en fredag lite så där innan jul. Jag har blivit påverkad av all reklam, allt prat och snicksnack som gör att jag känner många många tomtar på mitt loft. I morgon ska jag gå på julfirande på Södra vägen. Jag och min mor gjorde det för några år sedan, det var skittråkigt och därför tänkte vi prova igen. I går när jag lade fram detta förslag svarade hon med att; herregud det är ju bara mitten av november. Hon har ju helt rätt men jag trallade bara på med hej tomtegubbs! Hur som helst så längtar jag ihjäl mig till jul i år, troligen beror mycket av det på den väntande ledigheten. Förra julen var fin men tiden runt var ganska jobbig, mycket för att jag var engagerad i någon som totalt sög (jul)musten ur mig och dränerade mig. Jag tror att det är en stor anledning till att det här året varit väldigt knäckande (julknäck) på många sätt.

Jag måste ju också tala om för er som inte redan noterat att årets smak på julskum är kola. Det låter faktiskt ganska gott, och jag som är så kritisk mot allt sådant kommer säkert att prova detta. Det låter som en klar förbättring mot smaken tomtegröt i alla fall.

Jaha, i dag är det då fredag, ikväll ska jag ha mor och bror på tacobesök. Mina pälsklingar ska får kycklinglever som mamma har kokat (att hon gör det beror inte på att jag är lat, bortskämt eller oduglig utan enbart p g a att jag skulle spy kaskader i hela köket om jag gjorde det själv, så äckligt är det att koka det). Jag är nog den enda grönsaksknapraren i världen som har en påse med kycklinglever i frysen! Vad gör man inte för de små tacksamma pälsmysen!

För övrigt hostar jag så att jag spyr på nätterna, det är också en sak värt att veta. Det är inte roligare än det låter. Det här blev ett jävla (tomte)skumt inlägg tycker jag och med det säger jag adjöken syltlöken i (jule)stöken!

Granköpet som gick i stöpet

I går skulle jag hämta en plastgran som jag hittat i en grupp på facebook. En person i Majorna sålde den för en hundring. Jag hade stämt av allting med plats, tid och pris. Särskilt noga hade jag försäkrat mig om att granen var komplett med fot! Det skulle den vara. När jag väl fick kontakt och skulle möta säljaren hade hon skickat sin mor. Ja, det spelar ingen roll tänkte ju jag. Där kom hon med granen i lådan. Sedan säger hon att hennes dotter haft en förrådsrensning…jaha, tänker jag, hon kanske bara vill köra lite icebreakarstil. Hur som helst, så säger hon sedan att, ja det är ju en sak med granen. Jaha svarar jag. Ja den har tyvärr ingen fot. Nähä säger jag, men det har jag ju blivit lovad. Ja, men den ska vi ha själva till vår nyinköpta gran svarar hon då!!! Va???? Då säger jag, att jag inte tänker köpa granen. Hon ser väldigt förvånad ut och säger till mig att jag ju faktiskt kan gå och köpa en fot till den????? Vad ända in i min själ är det för folk. Hon står alltså och erkänner att de lurar mig för att de själva tagit foten, hon är inte ens så pass smart att hon ljuger och säger att den är borta. Sedan tycker hon att jag som blivit lurad ska lägga energi och mer pengar på en fot som ingick i köpet.

Det slutade med att jag bara gick. Sedan skickade jag ett meddelande till säljaren där jag skrev hur dåligt jag tyckte detta var. Inget svar såklart!

Alltså vad gör folk? Jag hade tagit mig tid och gett mig iväg för att ordna detta och får gå hem tomhänt för att andra snor en fot som skulle varit min! Bitter blev jag, men mest ledsen över hur människor kan med. Det är ju sanslöst!

Granletandet fortsätter, förhoppningsvis kan jag hitta en ärlig människa som har någon fin grönis till mig! God damn!

Ny dator, ny vinter

Det var väldigt längesedan jag skrev, helt otroligt längesedan. Jag tappade helt enkelt orken, lusten att skriva. Det är synd när det blir så, men nu blev det så. Nu är jag dock redo att börja dela med mig lite av mig själv igen. Att jag också nu har en liten fin dator hemma som jag kan sitta i soffan, sängen eller vad som och skriva gör att det hela känns ännu bättre. Nu är det väl inte så att livet har varit totalt katastrof, jag har bara känt mig ganska apatisk och meningslös sedan i våras. Jag har givetvis haft det bra på många sätt, men jag har inte känt att jag varken vill eller kan prata om mig själv på det sätt jag kanske borde ha gjort. Jag har liksom inte vetat vad jag ska säga eftersom jag inte själv haft full koll på vad det är som skapar nedstämdheten.

Jag tror mest att det är mitt privatliv som har strulat till det fullkomligt. Antingen händer ingenting eller så händer människor jag inte egentligen har lust att träffa. Jag blev väldigt bränd förra vintern/våren och detta strax efter min skilsmässa. Det blev helt enkelt för mycket tror jag. Känns som att jag inte just nu kan ta emot affektion från andra. Det kan verka intressant till en början men sedan känner jag ingenting. Tycker också det är svårt att inte träffa någon men de som har velat träffats vill jag inte träffa. Lite som en ond spiral det där. Jag är dock fullt på det klara med att jag behöver ta det lugnt och inte stressa fram något, det är dock inte min starka sida. Nja, jag tycker det har varit kaos inombords. Jag hoppas verkligen att detta blir bättre.

När jag tänker på det är jag också stundtals väldigt lycklig över vad jag har. Jag har en fin familj, jag har mina underbara katter som är min lilla familj, jag har ett hem jag älskar och jag har ett jobb som oftast är okej, även om det är för ensamt ibland. Jag har mycket att vara glad för, men den här känslan jag beskrev står liksom utanför detta. Det är en inre maktlöshet och det jag finner jobbigast är att jag inte vet hur jag ska få bukt med den. Det känns inte som att det blir bättre hur jag än försöker leva. Jag har också de senaste månaderna haft det kämpigt med kroppen, mycket ont och därav mer sjukdagar och därav mindre pengar. Det är också en frustrerande bit som jag verkligen hoppas blir bättre.

Det här var ett nystartsinlägg och av det deppigare slaget, men så får det vara för det är ju faktiskt så det kan vara. Dock ser jag väldigt fram emot jul i år, att få vara ledig och tillbringa tid med de jag bryr mig om. Förra året tillbringades alltför mycket tid men någon jag aldrig borde tillbringat tid med, det känns som en dålig saga svepte förbi. I år blir det bättre.

Nästa inlägg kommer kanske handla om några nya smaksensationer jag stött på i affären, eller om inköp av den julgran jag ska göra i morgon, eller om något annat mycket viktigt. Den som läser får se. Tjenas benas!

Piggelin, inte så mycket för pengarna

Nu skulle man kunna tro att det här inlägget ska handla om glassar och ilska över alla konstiga sorter som ploppar upp men lurad, det här ska handla om något helt annat.

Jag ligger hemma för andra dagen drabbad av magsmärtor och en sjuklig trötthet, den roliga åkomma jag har som heter endometrios. Det är en taskmörtig sjukdom. Den smyger på när man minst anar det, den tar sig in där man inte ser den och den påverkar allt, inte minst psykiskt men till och med materiellt. Jag blir drabbad åtminstone en dag i månaden då jag får stanna hemma från jobbet, den här gången två dagar. Detta ger naturligtvis ett inkomstbortfall varje månad i en redan ansträngd situation. Dessutom ökar stressen när jag väl är tillbaka igen över allt som samlats på hög. Ingen vinst i och med detta alltså. Är ju heller inte anställd i något högavlönat Stureplansliknande flashigt place där gåslever serveras till fikat!

Jag vet att det kunde varit värre, jag vet att många har det värre men just nu känns det ledsamt och orättvist att lida över detta så ofta. Det är också ganska läskigt att inte veta hur mycket kroppen egentligen tar stryk av detta blödande hit och dit, en maktlös känsla.

Detta är dagens status. Jag ska nu vila och läsa och försöka dämpa den jävla smärtan, den lille fule parasiten. Om jag sedan orkar ska jag ta att dammsugsrace, bara för att känna att jag ta mig fan inte är slav under detta helt och hållet.

Känner mig lyckligt lottad som har mina Ragdollsföljeslagare som tar hand om mig och inte låter mig vara ensam en sekund, det gör det hela mycket bättre. Tacka vet jag djuren, de sviker aldrig!

http://www.endometriosforeningen.com/vad-ar-endometrios

Våren kommer, våren går..

Det var ett hejdundrande solsken i helgen. Har nog inte njutit av sammanlagt så mycket luft och luft på ett halvår. Kände mig nästan mänsklig i morse vilket gjorde att jag skuttade uppur sängen en halvtimme tidigare med viss överdrift på skuttande.

Annars tycker jag inte om livet särskilt mycket just nu, tycker det är jobbigt och elakt och tycker faktiskt att det inte borde vara så.

Tittade också på godishyllan på Pressbyrån härom dagen bara för att upptäcka att det fanns cirka fem olika nya sorter av Polly men inget original, blev äcklad och deprimerad. Varför måste människor ha så mycket att välja på utan att ens veta om det? Troligen ännu något ångestdämpande i den här totalt rubbade verkligheten.

Var på en flashig loppis i lördags med brorsan på tredje lång. Flashig loppis, bara det. Där kunde man köpa bärs, det gjorde inte vi, man kunde dansa och bli sinnessjuk till musik på högsta volym av en flashig DJ, det gjorde inte vi. Man kunde också tröttna, få panik och dra och fika i det lugnande trafikbullret på Linn’egatan, det gjorde vi.

Så våren kommer, våren går, det förbliver det vi får! Arma krakar

En dikt, ett liv, ett helvete

Den här dikten skrev jag ner för många år sedan, när jag precis som nu inte mådde bra. Vet i fan om den är något att ha, men den känns lika träffande då som nu, vilket i sig känns som en evighetslång följetång. Hur som helst, här är nu ett inlägg i alla fall, och nu är det dags att sätta i gång med skrivandet på bloggen i gen. Så läs om du vill, läs inte om du inte vill, tyck precis vad du vill, tyck inte om du inte tycker. Ja, ni fattar!

Du är inte där, du är inte heller här. Du kom som ett leende när jag behövde det mest. Du kom i samma skepnad i olika tider, just när jag behövde det mest. Tanken om dig försvann inte även när jag hade mitt verkliga liv.

Vad hände när vi kunde nå varandra? Du försvann, du kom, du tog, du såg. Jag fanns, jag var, jag log, jag trodde. Du log, jag dog. Din smak, din doft, förnimmelser av något bekant. Som något jag tidigare känt men inte upplevt. Jag trodde, jag ville men du fanns inte. Du var en dröm, en vägvisare, en glömd doft. Du och jag blir inte något. Vi är drunknande och bortblåsta av livet. Aldrig kan jag andas den känslighet du brann, aldrig kan jag vilja veta av den frihet du spann. Vi är inte det vi kunde, vi är inte det vi skulle kunna vara. Vi är två skuggor som hade kunnat bli klara, transparanta och nya men vi blev inte så och vi kommer aldrig att bli.

Kanske en dag, en gryning, en natt att allt kan slå dit, kanske en gång när möjligheten redan är förbi. Kanske aldrig ens då, det kan tyvärr vara så. Jag söker ett svar som jag vet inte finns.

Minns du första mötet, det första slaget som slog till i mitten utan hänsyn till liv eller verk? Minns du den dagen lika starkt som jag? Trummor i luften utan slag, trummor som skrek ut falskhetens lag. En rytm påverkandes såsom markens slag utan hänsyn till du och jag. En stark våg med världens svek i bakgrund, med stenens fasta grepp, något ofattbart i sinnets förlorade makt.

Jag förlorade, det gör mig intet. Det verkligt onda är hoppet som gick till spillo, möjlighetens önskan som gick förbi, drömmens ljus som blev ett mörker och glädjen som förvandlades till likgiltighet.

Lite torka för tillfället..

Vill bara meddela att jag inte riktigt har energi att blogga för tillfället. Det är inte så att livet har torkat, snarare är det lite av en tornado just nu. Det är bra, det är roligt och lite utmattande, just därför har jag inte riktigt ork just nu..

Snart återkommer jag nog med lite konstiga eller tråkiga eller roliga inlägg.

Lev väl, ta en banan och njut av vardagen!

Tjofräs så länge!