Californication; ett lyckopiller

Den här veckan känner jag mig helt pissigt låg! Det är som att allt verkligen lagt sig och gått in nu. Jag är trött som aldrig förr, jag har ingen lust att prata med folk och jag kan inte sluta tänka över allt som har gått fel. Jag känner mig också väldigt ensam just nu. I början efter skilsmässan var det väldigt skönt att vara ensam, eftersom det är bättre att vara ensam än att vara två i misär. Men nu känns det inte skönt, nu känns det bara jobbigt och sorgligt. Jag har hela tiden vetat att detta skulle komma, det är ju alltid så. Jag vet också att jag kommer att må bra igen, så är det också alltid. Jag hade dock inte räknat med att bli kär igen så fort, bara för att uppleva att det skulle gå åt helvete och göra mig ännu mer ledsen. Ja, det är tufft just nu. Mår ärligt talat bäst när jag är på jobbet.

Hur som helst, mitt i denna misär kände jag att jag måste bölja följa en serie igen. Läsa och se på serie känns som bra sysselsättningar. Kom på att jag inte sett Californication. Min brorsa har pratat sig varm om den serien. Så i går började jag tittade och såg på tre avsnitt. Den verkar riktigt cool. Jag tror också att den är ett bra val nu när jag själv känner mig helt miserabel för när man ser hur karaktärerna i den serien har det så känner man sig onekligen som världens mest lyckade människa! Ska bli spännande att följa. Det finns sju säsonger så jag har ju att göra ett tag framöver.

Jag har alltid varit sån att när jag känner mig låg och jävlig så tittar jag på riktigt deppiga och sorgliga filmer eller serier. Det känns som att jag hämtar kraft i andras misär, lite bisarrt. Så på schemat i dag står jobb, kanske jobba över, gå hem, äta nudlar med kräftstjärtar och hamna i soffan och frossa i andras elände.

Fisgubbe på loppis

I går var jag och brorsan på loppis på Nordostpassagens innegårdar. Det var ganska mycket folk. Det var också ganska svettigt och trångt. Fynden var väl inte många direkt. För brorsan blev det inte nått. Jag hittade en klänning som kan vara jättecool eller jätteful, det beror på. Om den inte är fin blir det välgörenhet. 10 kronor kostade den. Hittade också Glasvegas första cd och det var ju jävligt bra, den är ju grym. En femma fattigare blev jag. Hittade också en pocketbok som verkar intressant och den var gratis. Så lite fynd blev det ju trots alls.

Det var mycket luffigt folk. Luffigast var en gubbe i 60-årsåldern som lyckades vara exakt där vi var hela tiden. Anledningen till att vi lade märke till honom först var att han gick snett framför oss och helt plötsligt och helt sonika släppte han ett par fjärtar! Helt jävla ogenerat också, som om inget hade hänt. Jäkla äckel! Efter det stötte vi som sagt på honom hela tiden, jag mådde illa.

Sedan satt vi på ett ställe vid Oscar Fredriks kyrka. Då såg vi så mycket skumma snubbar. De bara vällde fram. Och sedan såg vi dessa snubbar om och om vart vi än gick. I bland känns det som man bor i en by med 200 invånare, varav hälften har allvarliga fel. Det är såna gånger det är skönt att komma hem och låsa dörren.

Förutom detta var det en trevlig dag. Älskar att gå på loppisar, det är ett äkta nöje! Nu längtar jag efter att gå hem, lägga mig på soffan, se en film och gosa med katter.

Tjoff!

..och en annan fredag, ska vi kalla den brun?

Så var det fredag igen! Jag har varit jättetrött den här veckan också. Inte bara för att jag fortfarande är förkyld. Har haft fullt upp på jobbet och fullt upp med hjärtat, alltså känslomässigt. Känner mig fortfarande låg, besviken och ledsen över mycket just nu. Även om inte allt känns lika nattsvart den här fredagen, så hamnar vi någonstans runt brunsvartgråspräckligt typ, ja lite som en mörkt tigrerad katt.

Har inga direkta planer för helgen, blir nog att vila en del igen så att jag förhoppningsvis kommer tillbaka någon gång. Kommer nog träffa brorsan och göra något skoj. Kanske besöka någon loppis, ta en öl eller liknande. Ikväll blir det nog bara hemma med catsen och ta det lugnt. Gynekologen i Askim sänds i kväll, det är repriser. Den sändes för ungefär 10 år sedan tror jag men då tittade inte jag. Den är ju helt superdeprimerande, helt störd emellanåt och samtidigt rolig på något sätt. De har de inte lätt de stackarna i Askim. Vilken jävla käftsmäll det måste ha varit för den fina räporna där ute när programmet kom. Man känner verkligen att pengar är överskattat när man ser det. Folk gråter för att de aldrig får sex och börjar knulla runt. Gynekologen är astrött på att stirra upp i kvinnors underliv hela dagarna och inbillar sig att han kanske är gay, unga killar knullar med både mamma och dotter i samma familj, ja det är ingen ände på bedrövelserna. Ändå är det ganska underhållande, kanske för att jag inte själv tillhör den där klicken. Jag skulle hellre flytta och sitta på ett flytande isblock i hela mitt liv än att vara så olycklig och miserabel. Det värsta är att det inte är något påhittad historia egentligen. Detta finns överallt. Jag kan dock aldrig slutat att förundras. Nu menar jag inte att det är lätt, det är klart att man gärna fastnar i relationer och att man verkligen vill försöka när man från början hade något bra. Det jag menar är att människor borde se när slutet redan är där.

Ja, ja det kanske blir en titt ikväll på dessa uppmuntrande individer. Eller så blir det inte alls så. Vi får se, mycket kan hända! Trevlig fredag önskas ni som läser!

Cheers mate, pom pom pom pom!

Vart man sig i världen vänder, trygga räkan och onda kräftan

Jag sitter här och funderar över hur mycket trygghet och invaggande löftesord man blev itutat som liten. Särskilt om man var med i kyrkans barntimmar och andra kristliga påfund. Trygga räkan minns vi alla, oh vad vi sjöng och skulle vaggas in på tron att vi alla är trygga. Vart man sig i världen vänder står min lycka i Guds händer, skulle man avsluta bönen med. Åh, vad allting skulle bli bra, och vad tryggt och fint livet kan vara om man bara vänder sig rätt. Det där är ju rena skitsnacket. Varför togs det aldrig upp någon sång om den onda kräftan, som i dubbel bemärkelse är en fruktansvärd otrygghet som bara slukar liv på löpande band? Varför skulle vi inte förberedas på den jävla otrygghet som drabbar oss alltför ofta i livet? Kanske mer krut skulle ha lagts på att vi små människor behöver öva oss på att klara oss själva, att inte lita på andras välmening och vara utelämnade till andras beslut. Det är ju ändå så det trots allt är, även om ingen vill tala om det. Göm dig i en buske så inte huvudet syns, då är du osynlig för världen, heja!

Jag har läst att en skild kvinna ofta får en annan status i folks ögon. Man är lite mindre lyckad, ja faktiskt ganska misslyckad. Det måste liksom vara något fel på en kvinna som är ung och som dessutom är den som manar till skilsmässa. Hade detta varit en annan tid hade jag med sannolikhet bränts på bål efter att ha fått utstå vattentestet för att se om jag skulle sjunka eller inte. Jag är nu lite mer förbrukad. Fascinerande hur dumma och elaka människor är! Enligt mig borde just den som tar ett beslut som är jobbigt, obekvämt och sorgligt på alla sätt mötas av en sjuhelvetes respekt och få en medalj i ära för det mod som krävs för att våga ta ett beslut som handlar om att man respekterar sitt liv för mycket för att kasta bort det. Nej, Gud ske pris i höjden för de som fegar kvar i olyckliga förhållanden, för de som stannar när de borde gå och för de som inte vågar ta chanser och i stället tycker synd om sig själva och drar med sig andra i fallet. Det är tragiskt att jag inte skämtar när jag skriver det här, för det är precis så här det är.

Dagens bön: vart man sig i världen vänder, står man ändå upp och ner på sina händer!

 

Svart fredag

Med svart fredag menar jag inte köphysteriska black friday, jag talar om hur jag mår i dag. Fredagar brukar ju annars lätt vara den bästa dag på hela veckan enligt mig men så är det inte den här fredagen. I dag känns det helt enkelt svart. Livet har kastats på ända för mycket under en kort period nu, under bara några månader har allt för mycket hänt. Jag känner mig totalt dränerad emellanåt, även om mycket av det som har hänt har varit till det bästa. Problemet är egentligen inte att livet kan vara tungt och att dåliga saker händer, för så är det ju bara. Problemet är när det man trodde var bra dras undan bara för att visa att man hade fel. Har väldigt svårt för detta. Jag är också en person som alltid hoppas och tror på människor, oavsett vad skit jag råkat ut för. Jag vill inte vara på något annat sätt men ibland bara faller jag för hårt.

Ett sjukt inlägg

Jag ligger hemma och är sådär äckligt förkyld som man kan bli någon gång ibland. Jag hann med två och en halv jobbdag efter semestern, sen var det bara att gå hem. Har alltså legat hemma sedan i onsdags eftermiddag. I natt var första natten jag sov mer än 10 minuter utan hostanfall, jag är med andra ord obeskrivligt trött! Hemskt när man tappar andan och spyr av hostan, fy fan då känns det som att döden står på lur. 

Under de senaste kvällarna har jag roat mig med att se om Twilight sagafilmerna. För er som inte vet så är de byggda på tonårsromaner skrivna av Stephanie Meyer och de handlar om vampyrer, varulvar och kärlek. Jag vet inte riktigt vad det är men jag älskar de filmerna. Jag var ändå inte tonåring när jag såg dem, långt ifrån. Dels älskar jag vampyrer, har alltid gjort och dessutom fascinerar den mystiska och vackra magin mig på ett starkt sätt i filmerna. Framförallt är kärleken så stark och oövervinnelig mellan huvudpersonerna så man blir alldeles skakig. När det inte finns en möjlighet att leva utan varandra, när man andas varandra och när man faktiskt inte kan klara sig utan varandra. För mig är inte det romantiskt bjäfs eller trams, för mig kan det verkligen vara så. Jag kände så en gång när jag var väldigt ung, det var det starkaste jag känt, det var också farligt men det blev sekundärt. Jag önskar kunna känna så igen, givetvis på ett annat sätt då man trots allt är formad av sitt liv. Jag vet dock att kärlek för mig är känslan av att inte kunna leva utan varandra och makten i att dela och skapa magi med varandra. Jag kommer aldrig att nöja mig med mindre. 

Med andra ord får man tycka vad man vill om mitt filmval men jag älskar som sagt dessa filmer! Mer om vampyrer en annan gång. Nu är det slut på detta sängliggande snoriga inlägg. Ciao! 

Humus, inte hummus!

”Humus är saprofytiskt nerbrutna växt- och djurdelar i förnan, vars ursprung inte längre kan identifieras med blotta ögat. Den viktigaste källan till humus är lignin som blivit modifierat av brunrötesvampar och mjukrötesvampar.”

Ovan citat är taget från Wikipedia. Anledningen till att jag delger mig av den här intressanta informationen är att jag vill statuera ett exempel om hur ett lunchsamtal kan se ut på min arbetsplats. Det är väldigt annorlunda från andra arbetsplatser kan jag säga. Vi satt och pratade om någonting (jag satt och halvdåsade i solen) när en lite speciell man pratade på om någon pyroman som hade härjat för typ 20 år sedan vid någon sjö och detta hade orsakat nedbrytning av humus bla bla. Men jag som inte riktigt lyssnade (ingen annan heller) hörde att han pratade om hummus. Jag kände mig lätt förvirrade då det verkar konstigt att prata om pyromaner och hummus i samma andetag. Va, bröts det ner en massa hummus i sjön sade jag vilket givetvis ansågs väldigt roligt runt bordet. Det bjöd jag gärna på. Mannen med den oerhört gripande storyn tyckte inte alls att jag var lika rolig.

Jag arbetar som verksamhetsassistent inom ett stort verksamhetsområde på Sahlgrenska. Jag började här för snart ett år sedan. Här arbetar en mängd olika yrkeskategorier, varav många kemister och läkare. Många är lite extra knepiga på det där bra sättet vilket gör att samtalsämnena kan handla om precis vad som helst. Det vi  pratar minst om under raster och luncher är jobbet, det är väldigt härligt och annorlunda på en svensk arbetsplats.

Mitt arbete är väldigt roligt och givande för det mesta. Det kan också vara frustrerande rörigt och jag ska hela tiden ligga före i planeringen men samtidigt kunna ändra om allting i sista minuten, så vissa dagar kan vara mindre roliga. Jag trivs dock väldigt bra, och även de dagar när det känns segt att gå till jobbet så tycker jag ändå det är roligt att komma hit. Det är också ett viktigt yrkesmässigt steg för vidare kliv framåt i karriären vilket jag hoppas kunna hända inom några år. Det känns härligt att äntligen ha ett jobb jag blir tillfredsställd av. Dock kom jag inte undan jobbångesten som jag skrev om i förra inlägget. Drygt en timme efter det var skrivet fick jag en obeskrivlig ångest och var tvungen att dämpa den med ett par öl och ett par telefonsamtal till mor och bror. När jag väl klev upp morgonen därefter kändes allt bra igen! Fan, att man aldrig lär sig.

Förutom det här har jag inte så mycket att förtälja i dag. Jag ska bara trilla hem efter jobbet, leka med mina pälsklingar, kanske steka en vegkorv och kanske våga mig på ett avsnitt i den nya säsongen av Twin Peaks som om möjligt verkar ännu sjukare än de två första. So long long!

”Hummus är en sås som består av kikärter, sesampasta och olivolja med färsk vitlök, salt, och citronjuice. Det fullkomliga namnet på moset på arabiska är hummus bi tahīna som bokstavligen betyder ”kikärter med sesampasta”.

 

Några timmar kvar av semestern och funderingar kring detta

Ja, nu är det inte så långt kvar av årets semester. Sommarsemester som det kallas, men som det inte alls känns ha varit. I dag viner vinden så att det snarast känns som en dag i oktober. Konstig sommar det här!

Det känns faktiskt helt okej att gå till jobbet i morgon. Dels beror det på att jag har ett väldigt roligt jobb, med härliga kollegor som jag ser fram emot att träffa och dels för att jag inte tycker att det är så meningsfullt att vara ledig för länge när vädret är så här. Dock älskar jag när hösten väl kommer. Då känns det inte som att man har alla förhoppningar om att leva sommarliv. Då brukar dessutom vädret vara fint, luften är underbar och man kan fortfarande sitta på uteserveringar utan att bli besviken om man inte kan. Jag har inte gjort särskilt mycket under min semester. Har tagit det precis som jag har velat och orkat. Det har varit skönt på sätt och vis. Det har också varit ganska ensamt och ledsamt emellanåt. Det skönaste har varit att faktiskt vila ut, få fundera över vad som blivit och att kunna göra det jag velat när jag velat.

Jag kommer att ha en intensiv höst på mitt jobb, det känns både lite skrämmande och jäkligt roligt. Det är mycket som ska ordnas och mycket som kommer att hända. Det bästa är att jag nu när alla bekymmer börjar försvinna kan fokusera mer på mitt jobb på riktigt. Mer om vad jag arbetar med en annan gång. Känner mig lite ofokuserad för tillfället. I dag har jag haft brorsan och mamma här på fika. Jag bakade muffins och vi drack kaffe till dessa. Det var en trevlig liten stund. Katterna drogade jag ner med svinstark kattmynta, allt i hopp för att kunna komma åt att klippa deras klor vilket är rent hopplöst. Nu ligger de helt drogade här i varsitt hörn, men när klosaxen närmar sig är de klarvakna såklart. Den där kattmyntan jag köpt är helt galen, jag tänker att det är som att få i sig en hel kakform med haschbrownies. Nu har jag inte själv ätit sådant men jag har hört hur det kan vara. Nåväl, får hoppas att jag kan överlista dem så småningom.

Roligare än så här blir inte detta inlägget. Dags att äta lite mat, plocka i ordning inför morgondagen och förhoppningsvis kunna somna innan det är dags att gå upp i morgon bitti. Det är det absolut värsta med att semestern är slut, att leva efter klockan. Ogillar!

Trevlig söndag alla söndagsfirare säger jag som faktiskt inte besitter den klassiska jobbångesten.

Trasdocksfamiljen, tycka synd om turister och Tulpanfeber

Jag avslutade mitt förra inlägg med att lova att berätta mer om mina katter och det ska jag nu göra, bland annat. Jag har alltså två älskade vänner som heter Arild och Rosilda och de är av rasen Ragdoll. Jag blev förtjust i den rasen för väldigt längesedan och när kattlängtan blev alldeles överdriven bestämde jag mig alltså för att skaffa just denna ras. En rolig parantes är att jag själv alltid älskat trasdockor och ofta gått och nynnat på trasdockssången även i vuxen ålder just för att jag själv ser mig litegrann som en trasdocka. Det är nämligen så att hur elegant och stiligt jag än må klä mig när andan faller in så är det alltid någon liten skavank någonstans. Det är inte säkert att det syns, men jag vet! Det kan vara ett hål på strumpan eller i troslinningen. Det kan vara en väska som släppt i fästet, ett rökhål på kjolen eller också en bit trasig själ. Nåväl, vi är nu en liten trasdocksfamilj här hemma.

Namnen har katterna fått från Maria Gripes fantastiska skuggböcker som jag läste som besatt i nedre tonåren. Arild och Rosilda är i böckerna två mystiska tvillingar som man aldrig riktigt kan få grepp om och sanníngen är väldigt nära hur det är med dessa två små individer som jag delar hem med. Den andra september fyller de fyra år. Det är alltså snart fyra år sedan jag och min dåvarande man var och tittade på dem och senare hämtade hem dem från någon håla i Skåne. På den första resan var min mamma med, som var väldigt skeptiskt men som efter cirka fem minuter var lika såld som vi. När vi hämtade dem var brorsan med och det var ett fruktansvärt skitväder någon gång i november. Katterna sov tryggt hela resan, klättrade ur buren hemma och diggade läget med en gång. Ragdoll är en fantastiskt härlig ras. De sägs vara en blandning i sitt sätt mellan hund och katt och det är helt sant. De ligger inte i knät eller på en som andra katter, de ligger bredvid. De följer en som en hund från rum till rum och vill ständigt vara med. De är inte jätteintresserade av att klättra eller ligga högt men att ligga i omöjliga positioner överallt och bli kliade på magen tillhör favoriten. De är också lugna och trofasta som en hund. Givetvis är de dock katter som bara gör precis vad de vill och när de vill, och det är ju det som är hela tjusningen med just katter om man frågar mig. De känner av varenda känsloläge. Om jag har ont (som jag ofta har vid min olidliga mensvärk), då ligger de där och låter mig somna med en hand på dem, och det känns genast som att jag blir bättre. De är på många sätt de viktigaste i mitt liv, och jag älskar dem djupt, jag känner mig aldrig riktigt ensam, (när jag skriver detta bevakar Arild mig intensivt).

Igår hade jag en riktigt fin dag trots att jag var nervös att jag skulle känna mig helt knäckt. Mamma och jag var på Tulpanfeber på bio. Det var en fin film som utspelade sig i 1600-talets Amsterdam. Jag ska inte recensera filmen här men man kan dock konstatera att jag hade inte velat var kvinna där och då. Värre svin och fyllegrisar kan man leta efter. En kvinna var bara någon som skulle kunna föda barn, och sen var det inte mycket mer med det. Huvudpersonen kunde inte det, och i och med att jag vet hur det känns kan jag konstatera att jag har tur som lever här och nu. Det enda som kan skydda upp den tiden är att det var så det var, och man levde som man trodde var rätt. Det är det hemska med dagens samtid, här vet man fan bättre, men utstött och ifrågasatt som kvinna om du inte är gravid eller skaffar familj är man verkligen likt förbannat!

Sista ämnet i dagens inlägg handlar om turister. Jag har en märklig läggning eller kanske snarare medkänsla för turister som kommer till vår stad, och särskilt äldre par. Jag kan bli alldeles gråtig och ledsen för jag tycker de är så gulliga när de är vilsna och inte riktigt ser ut som de vet vart de ska. I dag såg jag en familj, föräldrarna var väl runt 50-55 i ålder. Pappan gick sådär som turister gör och tittar uppåt, nedåt, åt sidorna, ja åt alla håll. Sedan såg han mig och mamma när vi satt och fikade ute under markiserna på Ahlströms café. Han såg att vi var ”locals” och gav mig ett litet osäkert leende. Jag höll på att dö! Näääää sade jag till mamma och var alldeles tårögd. Är det nu det här med turister igen sade hon lite kallt. Jaaaa, sade jag med darr på rösten. Man vet ju själv hur man är som turist, vill visa lokalbefolkningen att man respekterar och gillar deras land, sätt och kultur. Jag tycker det är fantastiskt fint! Ännu mer när de får kämpa sig runt i regn och rusk som den här sommaren erbjuder dem.

Nej, nu får det vara nog innan jag sitter här och blir alldeles känslig igen. Ett glas vitt på balkonen med övervakande katt blir en humörhöjare. En bild kommer här på mina följeslagare, (här är de cirka ett år gamla). Trevlig fredag gott fölk!