Konferens och förkyld igen! 

Ligger på mitt hotellrum på Dockyard ute på Nya varvet. Jag är på konferens med mitt jobb och ska övernatta här. Det är otroligt vackert väder, här ute är en fantastisk miljö och jag är vrålförkyld. Igen. Jag blev detta i natt. Halsen kliar, hostar och har feber och är allmänt kass som alltid när jag blir förkyld. Känner mig lite bitter eftersom jag har tillbringat massor av tid på att få ihop hela detta paket. Sett fram emot det här väldigt. Nu låter jag sanslöst gnällig och tråkig och det är jag också just nu. Har liksom varit sjuk i princip sjuk sedan efter sommaren och det börjar ta ut sin rätt. 

Hur som helst, det är alltid härligt att bo på hotell, så får jag se det, javisst! Nu måste jag  sova en stund, skriver mer en annan dag från ett annat perspektiv. Ciao! 

2017, året som aldrig tar slut

I dag är det tisdag. En tisdag som alla tisdagar, den mest ickefavoriserade dagen för mig. Tisdagar är helt meningslösa, det är för långt till helgen och allt känns bara trökigt.

Jag mår äntligen bättre, i helgen började värken äntligen ge med sig och jag är nu så gott som morfinfri, vilket förhoppningsvis betyder att hjärnan kommer att fungera något bättre. Lagom till att jag började känna mig bra råkade min brorsa ut för en ofattbar olyckshändelse där en fet mans fylla och existens gjorde att han bröt sin höft och skadade sin ena arm på ett hemskt sätt. Han kom in på sjukhus i fredags, och kämpar nu med att kunna lära sig att gå på kryckor. I dag ska de redan skuffa ut honom. Då han bor väldigt litet och med ett sovloft till på köpet ska han vara hemma hos mig ett tag. Kanske ännu en mening med att jag stannade kvar i hemmet och inte flyttade efter skilsmässan. Hos mig kommer han att kunna rå sig själv i eget rum, ha sällskap av läkande katter (doktor Arild och Rosilda brukar jag kalla dem)  och ha sällskap av moi när han känner för det. Det blir nog bra tror jag.

Jag ställer mig ganska undrande till det här året. Jag har haft många år som erbjudit upp och nerdalar. Men det här årets innehåll kanske ändå tar priset. Besked om barnlöshet, adoptionstankar, skilsmässa, skröplig hälsa, och nu olyckshändelser i min närhet. Harmonin känns som en utopi någon annanstans. Ändå känner jag mig mer fri och sann än vad jag har gjort på många år. Lätt fastän det är tungt på något sätt.

Hur det än må vara och kännas ger jag aldrig upp hopp om lycka och kärlek, det finns ingen mall för hur den ser ut, även om många i dag tycks tro det.

Den här tisdagen ägnas kärlek till brorsan som kämpar hårt och jag hoppas att jag som syster kan underlätta för honom så mycket det går!

Uppdatering följer/Florence Nightingale

 

Hur många hästar går det på en kaka?

Helt störd och konstig fråga. Men detta var en fråga som jag och en kompis jag hade som liten brukade ställa. Jag tror aldrig vi fick något svar, vi fick mest konstiga miner tillbaka. Fattar inte själv vad denna frågeställning kom ifrån. Kanske försökte vi skapa någon egen tes i någon egen värld. Vi var rätt knäppa jämt när vi umgicks. Fulla i fan, som det heter. Hittade på sjukt mycket dumt; så dumt att våra föräldrar förbjöd oss att umgås ett tag. Det var nog när vi skulle rymma för en dag, och gick i en och en halv mil på järnvägen till ett annat samhälle. Jag satt på rälsen och rensade Fjällräven kånken (samma som används vid matinköp i dag) från myror och var hemskt nära tåget som dök upp från ingenstans. Vi hamnade i Gemla, av alla jävla ställen. Det ösregnade, hennes fötter var fulla av blåsor. Tillslut ringde vi på hos en gammal tant som bjöd oss på torra kringlor. Jag lånade telefonen och ringde till en fruktansvärt förbannad pappa, som hämtade oss.

Ja, det blev inte bättre i tonåren, då ballade det ur på andra sätt. Typ dricka Explorer i Skummeslöv när föräldrarna vände ryggen till (det gjorde inte grannarna som ansåg mina föräldrar vara sämst av alla, eller den briljanta idén att mucka gräl med livsfarliga bonnbrudar på någon bonnfest i en loge i djupaste Småland. Ja, det var tider!

Något vi kunde stoltsera med trots allt i all dumhet, var att vi var jäkligt kreativa som ungar, något jag inte tror att dagens ungar alltid är. Dumt, stupid eller briljant, det är frågan!

 

 

Den lilla sången från femte våningen

Nu kommer Johan i min lilla sång…..

Så här sjöng jag ofta när brorsan delade ut direktreklam i Växjö när jag var liten. Var kanske 9-10 år gammal och ganska dryg emellanåt. Det tyckte åtminstone pappa som var snäll och körde runt brorsan ibland när det var dåligt väder. Vi satt kvar i bilen och väntade medan brorsan gjorde sin runda upp och ner i hissarna i höghusen. Jag sjöng alltså som rubriken säger och pappa startade motorn, det var bara det att jag sjöng detta när brorsan inte alls kom. Efter några gånger fick pappa panik på mig och gormade; sjunger du så en gång till så åker du ut! Då blev jag spak som alltid när pappa blev arg, för när han blev arg så blev han arg, och satt och småviskade fram sången så att nästan bara jag hörde.

Jag berättar detta för att Johan i min lilla sång ska hälsa på mig en sväng nu, och då blir den hemmasittande staren lycklig, fy fan vad sällskapssjuk man blir när man suttit hemma i träsket så här länge. Men nu kan jag sjunga sången utan att någon blir trött på mig och dessutom är det ju sant. Den enda som skulle kunna bli trött på mig och mitt sällskap är jag själv, och det kan jag ju leva med!

En trögflytande helg i pillerform

I torsdags gick jag till vårdcentralen. Ringde på morgonen och fick tid samma dag. Detta för att jag hade smärta ner från ländryggen till foten som bara blev värre. Hade exakt samma sak för tre år sedan, men då väntade jag så länge att jag skrek av smärta och inte kunde gå överhuvudtaget. Jag tror att denna smärta som liknas vid ischias är en effekt av endometriosen och varför den kommer ibland det vet jag inte. Det är jävligt obehagligt i vilket fall, och när man en gång haft så jävla ont blir man livrädd att uppleva det igen, varför hela förloppet blir ännu obehagligare. Hur som helst, jag fick starka tabletter utskrivna, både för att dämpa inflammationen av nerven samt smärtstillande innehållande morfin.

Den här helgen har alltså varit en morfinhelg. Jag hatar morfin. Självklart är det underbart att smärtan dämpas men man blir ju trög i huvudet. Inte trög som man blir med flytande substanser så som vin och öl, för då blir man ju förhoppningsvis glad och skojig också utan rent trög. Öh öh öh, låter jag när jag ska komma på det jag vill säga. Som en jävla Beavis och Butt-Headkarikatyr. Allting känns liksom degigt och lite avlägset. Nej, att bli berusad, glad och trög det har jag ingenting emot emellanåt men det här, nej det passar inte mig alls. Nåväl, jag hoppas det hjälper.

Den här helgen har alltså spenderats mestadels liggandes, sittandes, haltandes och tråkandes. Kvällarna har tillägnats misären i Californication, många skratt har det också blivit där. Dagarna har tillägnats att läsa, att gosa med mina läkande katter, och att tycka lite synd om mig själv. I går kom brorsan hit en stund, det var trevligt med lite sällskap.

Jag hoppas att styrkan återvänder snart, nu får det vara nog med krämpor ta mig fan. Det är kanske all psykiskt stress jag hade under lång tid som nu vandrat ner i benet, inte fan vet jag men nu tycker jag att det är nog. Med det sagt önskar jag er andra en rolig söndag. Om jag hade varit frisk hade jag gått ut, satt mig i lä någonstans i solen (om det går i vindarnas stad), och tagit en kaffe, följd av en öl med någon intressant och skön person.

Jag säger som i serien nämnd ovan: Collini out!!!

Ett bra team i kassan

I går var jag och handlade mat. Efter jobbet. Med min 40-åriga Fjällräven Kånken som jag ärvt av brorsan. Kult! Hur som helst, det är fan jobbigare att handla när man är ensam. Då menar jag inte själva handlandet och plockandet, för det går undan som bara den när man slipper dividera med någon annan än sig själv. Vill jag har den lilla osten, eller lilla moroten tänker jag tyst och nickar inombords, men jag behöver inte fråga, vilken ostjävel eller morotslyna vill du ha? Skönt!

Det jag skulle komma till var att berätta om sista gången jag och min exman var och handlade på Willys. Han älskade att handla mat. Han gjorde upp listor i en app på telefonen och ordnade allting efter hur affären var uppbyggd?? Med andra ord, grönsaker först, gärna lök och sånt som var det första i butiken, sedan gurka osv. Sedan bröd, ja ni fattar. Jag brukade ibland stöka till inne i appen, för jag hade/har väldigt svårt för sådan korrektet när det handlar om något så jävla trist som att handla mat. Så jag brukade skriva typ, små gurkisar, kebabsåstroll, spaghettibitches o s v. Samt att jag brukade smyga ner okända grunkor i vagnen när han vände ryggen till. Jag tror aldrig att han tyckte jag var rolig. Nej, ska man handla och tycka det är roligt får man sköja lite enligt mig. Eller som jag och mitt ex på Cypern, vi hånglade vid varenda frysdisk, det var jävligt kul att handla då.

Nu tappade jag fokus igen. Det jag ville berätta var att sista gången jag och min exman handlade, mycket, och vi kom till kassorna och började packa upp, då vände han sig mot mig och sa: vi är ett bra team du och jag, när vi handlar och ska packa upp och betala. Jag dog! På hemvägen köpte jag vin, och det hela slutade med att jag gick på krogen, själv. Han menade säkert väl och ville vara gullig, eller nåt, men det enda jag kände var, herregud, är det detta vi delar? Nej, jag var tvungen att fly och känna efter. Och det jag kände var att jag har mer att ge än att vara ett bra team i kassan!

Endometrios, den osynliga sjukdomen

I morse vaknade jag av en hemsk smärta i mage och rygg. Mensen är här. I en veckas tid har jag haft krypande smärtor på ena sidan långt ner i ryggen. Nu har det alltså brakat loss med en förödande kraft!

Endometrios är en sjukdom som man tror drabbar cirka en av tio av Sveriges kvinnor, men mörkertalet är troligen jättehögt. Man kan förklara sjukdomen som så att den livmoderslemhinna som kommer ut vid mens inte gör det som den ska. Blodet går istället baklänges och den här slemhinnan kan hamna lite vartsom i kroppen och blöda. Låter konstigt, ja vet. På grund av detta kan man få smärtor överallt, de finns fall där endometriosen hamnat i lungorna. Andra symtom är fruktansvärda smärtor och väldigt rikliga blödningar. Kroppen utsätts av inflammation väldigt ofta vilket gör att man ofta är väldigt väldigt trött.

Jag fick min diagnos för cirka två och ett halvt år sedan när jag gjorde en omfattande operation i samband med försök att bli gravid. Jag har i hela livet haft väldiga problem vid mens men eftersom detta är en ”dold” sjukdom hade jag aldrig sökt för detta. Det är den här jävla sjukdomen som också orsakade att jag i vintras fick domen om att jag inte kommer att kunna få barn. Under min operation fick de nämligen skrapa bort en sjuhelsikes massa ägg för att rädda mina inre delar så inte heller den konstgjorda vägen blev ett alternativ efter många försök.

Ja, så är det och det är något jag får leva med. Det sorgliga är att varje månad bli påmind och få leva med denna hemska smärta som på något sätt känns hånande. Då vill jag bara krypa ner och försvinna en stund, så det gör jag nu. Ciao!

Kycklinglever och kattfest när bumbrarna fyller fyra

I dag tänker jag inte göra någon utläggning om min sinnesstämning denna fredag. Den här veckan har varit lång och dyster och jag känner inte heller den här fredagen någon helgeufori.

Hur som helst, i morgon fyller mina älsklingar 4 år. Mina bumbrar. Det ska ikväll firas med kycklinglever (för dem alltså). Själv ska jag äta räkor och dricka vin. På bilden ser har vi Rosilda till vänster och gäspande Arild till höger. Bilderna togs den första gången jag såg dem, de var 12-13 veckor och så söta att allt var kört med en gång.

Ikväll ska de alltså få festa loss med kycklinglever som mamma har varit snäll att koka. Jag gjorde detta för några år sedan, men mådde så fruktansvärt illa att jag fick be henne om hjälp den här gången. Hoppas de blir nöjda, men eftersom att de alltid gör tvärtom mot vad man önskar så kan man aldrig veta. Kanske de också får gå loss på djävulsmyntan från USA. Allt för en så lyckad kattfest som möjligt! I människoår är katterna 32 år nu, så vi ligger ganska nära i ålder. Jag är också säker på att de är ute på kattklubb väldigt ofta med tanke på hur bakfylletrötta de ofta är. Undrar om de kommer att vara mer slitna nästa gång de fyller år.

I övrigt är det skönt att det är helg. Ska ta det så lugnt jag kan. I morgon ska jag ha sconesfrukost har jag bestämt, och sedan ska mamma och jag besöka konstmuseet. Det var längesedan.

Trevlig helg och mjau må de leva tillönskar jag er och mina ragggisar!