2017, året som aldrig tar slut

I dag är det tisdag. En tisdag som alla tisdagar, den mest ickefavoriserade dagen för mig. Tisdagar är helt meningslösa, det är för långt till helgen och allt känns bara trökigt.

Jag mår äntligen bättre, i helgen började värken äntligen ge med sig och jag är nu så gott som morfinfri, vilket förhoppningsvis betyder att hjärnan kommer att fungera något bättre. Lagom till att jag började känna mig bra råkade min brorsa ut för en ofattbar olyckshändelse där en fet mans fylla och existens gjorde att han bröt sin höft och skadade sin ena arm på ett hemskt sätt. Han kom in på sjukhus i fredags, och kämpar nu med att kunna lära sig att gå på kryckor. I dag ska de redan skuffa ut honom. Då han bor väldigt litet och med ett sovloft till på köpet ska han vara hemma hos mig ett tag. Kanske ännu en mening med att jag stannade kvar i hemmet och inte flyttade efter skilsmässan. Hos mig kommer han att kunna rå sig själv i eget rum, ha sällskap av läkande katter (doktor Arild och Rosilda brukar jag kalla dem)  och ha sällskap av moi när han känner för det. Det blir nog bra tror jag.

Jag ställer mig ganska undrande till det här året. Jag har haft många år som erbjudit upp och nerdalar. Men det här årets innehåll kanske ändå tar priset. Besked om barnlöshet, adoptionstankar, skilsmässa, skröplig hälsa, och nu olyckshändelser i min närhet. Harmonin känns som en utopi någon annanstans. Ändå känner jag mig mer fri och sann än vad jag har gjort på många år. Lätt fastän det är tungt på något sätt.

Hur det än må vara och kännas ger jag aldrig upp hopp om lycka och kärlek, det finns ingen mall för hur den ser ut, även om många i dag tycks tro det.

Den här tisdagen ägnas kärlek till brorsan som kämpar hårt och jag hoppas att jag som syster kan underlätta för honom så mycket det går!

Uppdatering följer/Florence Nightingale

 

En reaktion på “2017, året som aldrig tar slut

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *