Alla helgons dag versus Halloween

Oj, det var längesedan jag skrev något här. Det kan bero på att jag inte direkt har så mycket att skriva om. Det har jag i och för sig men jag har ingen lust. 

Jag har ingen vidare lust med något just nu, allra minst att gå upp på morgonen. Så jävla trött som i höst tror jag aldrig jag varit. Skulle bara vilja vara hemma och läsa och vila hela dagarna känns det som. Men, pengar behövs som aldrig förr varför jag drar mig upp varje morgon och hoppas på en roligare dag än den förra. 

I helgen, på lördag är det alla helgons dag. Då ska mormor, morfars och pappas grav besökas. Det är vackert att vara på kyrkogården då. Fint med alla själar som behöver att man minns dom och fint med alla som gör just det. I dag tänkte jag för första gången att det är synd att pappa inte har en ”riktig” grav. Det hade känts bra och gå dit och pyssla och snacka lite känner jag så som jag är i mitt sinne för tillfället. Hoppas alla idioter som idag tror att allt handlar om Hallowen fattar vad alla helgons dag handlar om. Det är inte godis, bortskämda ungar och pumpor och annan skit! Det är för oss som har förlorat och de förlorade att kunna få en fin stund tillsammans! Jag vet att det inte handlar om samma tradition men jag vill faktiskt spy när man får konstiga blickar för att man tar det på allvar när man talar om kära som är döda och inte bara garvar med i tramset bland zombies och monster! Idioter! Osmakligt!

Med detta mysiga inlägg önskar jag en trevlig Halloween i morgon och skicka inga ungar hit för då blir det en kålrot till godis! 

Vintertid, ett jävla påfund

Vem kom på det här med vintertid? Vem är det som vill plåga oss arma nordbor som redan har en självmordsstatistik som är skyhög? Vad är det för sadist? Varför kan inte vi om några få lite extra timmar av ljus? Nej, mer mörker till folket! Blir lika irriterad varje år, dumt kanske men sådan är jag! Den 29 oktober är det alltså dags, det är nästa söndag. Då kommer man kravla sig upp ur sängen på måndagen, ännu vresigare än vanligt. Härligt!

Den här hösten är fortfarande en skithöst anser jag. Jag är trött som aldrig förr, jag tänker mycket och känner mig ofta ledsen. Mycket som kommer fram från den jobbiga tid som varit i många år. Det är tungt men som jag vet nödvändigt. Försöker hitta glimtar här och där och visst finns de, men så fort jag börjar känna mig gladare så är det något som går fel. Nej, inte bra. I morgon är det dock äntligen fredag igen. Det är konstigt hur veckorna flyger i väg även om det är svinsegt när man är mitt i dem. Ja, ja.. På lördag eftermiddag ska jag och en vän med vän gå på restaurang Simba, en etiopisk restaurang. Jag har velat prova den i typ 15 år men av någon anleding har det inte blivit av. Nu är det många jag känner som har provat och som varit supernöjda så detta ser jag fram emot. En liten glimt av värme och starka kryddor, det blir bra! Sedan ska de iväg och se på Carl-Einar Häckner, då får jag se om jag surfar på en våg ner till Afrikas horn eller om jag nöjer mig med en bärs någonstans i mörkret och kylan i lilla London. Man vet aldrig och det är ju ganska skönt!

Nu ska jag strax gå och luncha på ett schysst lunchställe, lunchen.nu som ligger nära jobbet med en kollega! Det ska bli trevligt, förgylla dagen lite. I kväll ska jag laga gnocchi med vegetarisk sås till mig själv och min för tillfället inneboende kryckiga bror.

Ja, det var dagens rapport från den immunnedsatta gudinnan som jag nu i mitt status emellanåt ser som mitt epitet.

Att jazza på en söndag och jobba på en måndag

Okej, börjar om! Hade precis skrivit ett inlägg som försvann! Grattis Sofia, jag älskar den här måndagen. Det jag skrev om var att jag är sinnesjukt seg som en jävla skumgummimadrass och hejkon så jävla astrött i min helveteslillalådatrött! Och sen frågade jag själv om det var värt det? Svaret var: ja, det var värt det!

Firade en vän som fyllde år på Hakelverket där Johan Johansson med grabbs och gubbs lirade jazz! Det var hyvens trevligt och glada miner! Hej och hopp fadderalla lite mycket vin i lilla mig! Skrev också att det där födelsedagsbarnet fick ett par fantastiskt fula glajor av mig, vet att han gillar konstiga glajor, har själv lånat ett par från honom och spexat till det för några år sedan. Därför tyckte jag att det var bra att utöka hans samling.

I dag är det alltså inte lika roligt! Men jag har lyckats göra en online resebokning i ett nytt och efterblivet system. Det återstår dock att se om resenärerna verkligen hamnar på Arlanda eller om de hamnar i Kongo eller Jukkasjärvi och får tillbringa natten i en bunker i stället för ett hotellrum. Då är det jag som får stå där och bita i den sura tomaten, ja men det var det ju värt som nämnt ovan.

Ikväll blir det en tidig kväll, känner mig lite färdig att hoppa av jordglobshelvetet just nu. Alltså bloggen strular som fan just nu, så blir det inget inlägg igen så hörs vi en annan dag!

Tjosan, hej och goodbye!

Allmäntillstånd = 0, jordhög

Mitt allmäntillstånd som man säger inom vården kan klassas ganska lågt just nu. Känner mig halvt krasslig hela tiden. Antingen är det magen, huvudet eller förkylning. Känner mig inte heller särskilt glad. Det svåra är att jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det rör sig om. Men jag utgår från att det handlar om stressyndrom i efterhand. Det här året som gått har varit helt sinnessjukt. Det finns en jäkla massa sorg att hantera, vilket jag inte direkt har gjort. Det är ju inga smågrejer heller att prata om. I går var första gången jag drömde om barnlösheten sedan jag fick beskedet. Jag satt på något café vid en park men några vänner. Barn lekte utanför. Jag hörde mig själv uttala meningen: nu känner jag mig faktiskt ledsen över att inte kunna få barn. Deras svar var att: du har ju våra. Det var fint sagt men det var inte det jag menade där och då. Vad jag vill komma till är att det givetvis oavsett min inställning till nödvändigheten att ha egna barn är att det givetvis är en stenhård smäll, som jag inte kan rusa ifrån hur gärna jag än vill. Det var ju inte längesedan alls som jag sprang runt och var glad och besatt över tanken på att eventuellt adoptera ett barn.

Jag känner att jag också är ganska arg och förbannad just nu. Jag känner att jag har blivit lurad i mitt förra förhållande/äktenskap. Det är svårt för mig att förstå hur någon kan tillbringa 7 år i mitt sällskap, där han dessutom bara umgicks med mig och min familj och vänner. Vilket i sin tur bidrar att vänner av olika anledningar inte finns kvar på samma sätt. Att vara så involverad i en person för att i nästa sekund bara nicka och hålla med när jag desperat framhåller att skilsmässa kanske är bäst för att vi inte ska förgöra varandra fullständigt. Det är ofattbart att ingen reaktion, ingen ånger, ingen känsla för någonting uppstod. Det är för mig helt obegripligt och det är också jävligt sårande. Vem fan var jag under dessa år, var jag helt dum i huvudet som trodde att jag betydde någonting? Det var ju inte heller så att människan inte fick hintar relativt ofta om att jag inte var lycklig och att jag ville ha förändring. Allt det ignorerades. Som sagt, känner mig förbannad och arg över den behandlingen. Det räcker inte att vara snäll och vara en ja-sägare. Man har för sjutton ett ansvar gentemot en annan människa som man lovat både det ena och andra till.

Detta är alltså allmäntillståndet för tillfället. Uttrycket 0, jordhög tycker jag är fantastiskt. Det var en unge jag lekte med som liten som kläckte detta. Hon sade om någon (kommer ej ihåg vem) att dennes intelligens var 0, jordhög. Tycker att det är ganska fantastiskt uttalande av en liten person mellan 5-6 år gammal! Och det hänger fortfarande med som synes.

Med hopp om bättring till nästa inlägg, ciao!

Saknad men aldrig glömd

I dag skulle pappa ha fyllt 74 år. Så blev det inte. Han dog 69 år gammal, på Mallorca, på ett sjukhus. Jag fick aldrig säga hejdå. Det är första året sedan han dog som jag är helt okej med det, eller hur jag  ska uttrycka mig. Det jag menar är att jag under de tidigare åren alltid brutit ihop någon gång, och varit tröstlös. Kanske efter många glas vin, lyssnande på musik som förknippats med honom eller bara av vetskapen att han inte är där när man så gärna hade önskat.

Numera tänker och pratar jag mycket om pappa med glädje. Det är så mycket roligt man minns av honom, som den unika och väldigt udda människa han var. Mycket för jag vidare och bär med mig i mitt liv. Redan när jag var liten åkte vi ofta till Danmark för att fira hans födelsedag. Detta gjordes också sista gången för kanske drygt 10 år sedan. Han älskade Danmark, danskarna, ja allt där och där är vi ju lika.

I dag tänker jag väldigt mycket på honom. Jag tänker ofta på honom vardagligen och ibland känner jag hans närvaro starkt. Jag behöver inte gå till minneslunden för att tala med honom, det går bra var man än är. Hade han levt i dag, och bott i Sverige vill säga, hade han fått tårta, som jag gjort själv. Kanske ett par strumpor med något roligt på, och till det hade vi kanske sköjat till det med en likör 43 eller två. Jazz, troligtvis Miles Davis hade också åkt på stereon.

Ja, du underbara, jobbiga, galna och otroligt snälla gubbe, jag saknar dig men vet att du har koll på mig. Trots att jag aldrig kommer över att jag inte fick vara där när du gick vet jag att den frihet du ändå provade på de sista åren var dina tonårsdrömmar som du försökte förverkliga. Och även om det kanske inte blev som du trott, så tror jag och vilar mig mot att det var så du ville ha det och att du många gånger var lycklig ändå.

 

Jag hade en gång en blogg men jag kan inte klappa med en hand

Jag hade en annan blogg för många år sedan, det är nog nästan exakt 10 år sedan. Jag minns den tiden väl. Jag bodde då på Helleforsgatan i Östra Torpa. Efter mitt jobb som resesäljare på Stena line under sommaren hade jag inget jobb att återgå till. På något sätt p g a en löjlig blankett när jag bytte a-kassa strulade hela alltet till sig och jag var tvungen att få hjälp från soc. Det var nedslående minns jag tydligt, inte bara för att deras kontor låg i Härlandas gamla fängelse vilket gjorde känslan av förbrytare väldigt stark, utan också för att jag inte hade gjort något medvetet slarv.

Det jag minns är att jag i den dåvarande bloggen skrev ett inlägg om hur mycket jag älskar hösten. Jag lade in en fin höstbild när jag var ute och hajkade i området. Jag minns att jag trots all magvärk över ekonomiska bekymmer ändå kände mig hoppfull och ganska lycklig där bland höstlöven.

I dag fick jag ett sms från en nära vän. Hon frågade hur det var med mig som höstfan (alltså inte fan som i faaan, utan som i den engelska formen). Jag svarade att jag inte känner mig som ett höstfan i år, den där obotliga energin som jag brukar få är som bortblåst i år. Det känns ju lite trist, har liksom alltid kunnat lita på hösten på något sätt.

Annars trillar det på, hemma har det varit sjukstuga under helgen, med en lytt bror och jag själv i feberdimma. Vi satt och följde lördagens fantastisk misslyckade nazidemonstration (alltså misslyckad för dem) hemma via livesändningar. Det kändes bisarrt att sitta så nära, i soffan och se på eländigheterna. Det hela avlöpte dock på ett oväntat bra sätt som tur var. Till detta drack jag varm whiskey och febern lättade. Det blev en tur ner till stan, in i lite annan dimma som var bra mycket trevligare än den förra. Dagen efter hade brorsan och jag en mycket märklig filmdag. Den ena skiten avlöpte efter den andra. Men vi hittade en dansk film som bland annat handlade om en affärsman som hade talangen att kunna klappa med en hand?!. Ja, danskar, jag älskar dom!

På återseende compadres!