En dikt, ett liv, ett helvete

Den här dikten skrev jag ner för många år sedan, när jag precis som nu inte mådde bra. Vet i fan om den är något att ha, men den känns lika träffande då som nu, vilket i sig känns som en evighetslång följetång. Hur som helst, här är nu ett inlägg i alla fall, och nu är det dags att sätta i gång med skrivandet på bloggen i gen. Så läs om du vill, läs inte om du inte vill, tyck precis vad du vill, tyck inte om du inte tycker. Ja, ni fattar!

Du är inte där, du är inte heller här. Du kom som ett leende när jag behövde det mest. Du kom i samma skepnad i olika tider, just när jag behövde det mest. Tanken om dig försvann inte även när jag hade mitt verkliga liv.

Vad hände när vi kunde nå varandra? Du försvann, du kom, du tog, du såg. Jag fanns, jag var, jag log, jag trodde. Du log, jag dog. Din smak, din doft, förnimmelser av något bekant. Som något jag tidigare känt men inte upplevt. Jag trodde, jag ville men du fanns inte. Du var en dröm, en vägvisare, en glömd doft. Du och jag blir inte något. Vi är drunknande och bortblåsta av livet. Aldrig kan jag andas den känslighet du brann, aldrig kan jag vilja veta av den frihet du spann. Vi är inte det vi kunde, vi är inte det vi skulle kunna vara. Vi är två skuggor som hade kunnat bli klara, transparanta och nya men vi blev inte så och vi kommer aldrig att bli.

Kanske en dag, en gryning, en natt att allt kan slå dit, kanske en gång när möjligheten redan är förbi. Kanske aldrig ens då, det kan tyvärr vara så. Jag söker ett svar som jag vet inte finns.

Minns du första mötet, det första slaget som slog till i mitten utan hänsyn till liv eller verk? Minns du den dagen lika starkt som jag? Trummor i luften utan slag, trummor som skrek ut falskhetens lag. En rytm påverkandes såsom markens slag utan hänsyn till du och jag. En stark våg med världens svek i bakgrund, med stenens fasta grepp, något ofattbart i sinnets förlorade makt.

Jag förlorade, det gör mig intet. Det verkligt onda är hoppet som gick till spillo, möjlighetens önskan som gick förbi, drömmens ljus som blev ett mörker och glädjen som förvandlades till likgiltighet.