Trasdocksfamiljen, tycka synd om turister och Tulpanfeber

Jag avslutade mitt förra inlägg med att lova att berätta mer om mina katter och det ska jag nu göra, bland annat. Jag har alltså två älskade vänner som heter Arild och Rosilda och de är av rasen Ragdoll. Jag blev förtjust i den rasen för väldigt längesedan och när kattlängtan blev alldeles överdriven bestämde jag mig alltså för att skaffa just denna ras. En rolig parantes är att jag själv alltid älskat trasdockor och ofta gått och nynnat på trasdockssången även i vuxen ålder just för att jag själv ser mig litegrann som en trasdocka. Det är nämligen så att hur elegant och stiligt jag än må klä mig när andan faller in så är det alltid någon liten skavank någonstans. Det är inte säkert att det syns, men jag vet! Det kan vara ett hål på strumpan eller i troslinningen. Det kan vara en väska som släppt i fästet, ett rökhål på kjolen eller också en bit trasig själ. Nåväl, vi är nu en liten trasdocksfamilj här hemma.

Namnen har katterna fått från Maria Gripes fantastiska skuggböcker som jag läste som besatt i nedre tonåren. Arild och Rosilda är i böckerna två mystiska tvillingar som man aldrig riktigt kan få grepp om och sanníngen är väldigt nära hur det är med dessa två små individer som jag delar hem med. Den andra september fyller de fyra år. Det är alltså snart fyra år sedan jag och min dåvarande man var och tittade på dem och senare hämtade hem dem från någon håla i Skåne. På den första resan var min mamma med, som var väldigt skeptiskt men som efter cirka fem minuter var lika såld som vi. När vi hämtade dem var brorsan med och det var ett fruktansvärt skitväder någon gång i november. Katterna sov tryggt hela resan, klättrade ur buren hemma och diggade läget med en gång. Ragdoll är en fantastiskt härlig ras. De sägs vara en blandning i sitt sätt mellan hund och katt och det är helt sant. De ligger inte i knät eller på en som andra katter, de ligger bredvid. De följer en som en hund från rum till rum och vill ständigt vara med. De är inte jätteintresserade av att klättra eller ligga högt men att ligga i omöjliga positioner överallt och bli kliade på magen tillhör favoriten. De är också lugna och trofasta som en hund. Givetvis är de dock katter som bara gör precis vad de vill och när de vill, och det är ju det som är hela tjusningen med just katter om man frågar mig. De känner av varenda känsloläge. Om jag har ont (som jag ofta har vid min olidliga mensvärk), då ligger de där och låter mig somna med en hand på dem, och det känns genast som att jag blir bättre. De är på många sätt de viktigaste i mitt liv, och jag älskar dem djupt, jag känner mig aldrig riktigt ensam, (när jag skriver detta bevakar Arild mig intensivt).

Igår hade jag en riktigt fin dag trots att jag var nervös att jag skulle känna mig helt knäckt. Mamma och jag var på Tulpanfeber på bio. Det var en fin film som utspelade sig i 1600-talets Amsterdam. Jag ska inte recensera filmen här men man kan dock konstatera att jag hade inte velat var kvinna där och då. Värre svin och fyllegrisar kan man leta efter. En kvinna var bara någon som skulle kunna föda barn, och sen var det inte mycket mer med det. Huvudpersonen kunde inte det, och i och med att jag vet hur det känns kan jag konstatera att jag har tur som lever här och nu. Det enda som kan skydda upp den tiden är att det var så det var, och man levde som man trodde var rätt. Det är det hemska med dagens samtid, här vet man fan bättre, men utstött och ifrågasatt som kvinna om du inte är gravid eller skaffar familj är man verkligen likt förbannat!

Sista ämnet i dagens inlägg handlar om turister. Jag har en märklig läggning eller kanske snarare medkänsla för turister som kommer till vår stad, och särskilt äldre par. Jag kan bli alldeles gråtig och ledsen för jag tycker de är så gulliga när de är vilsna och inte riktigt ser ut som de vet vart de ska. I dag såg jag en familj, föräldrarna var väl runt 50-55 i ålder. Pappan gick sådär som turister gör och tittar uppåt, nedåt, åt sidorna, ja åt alla håll. Sedan såg han mig och mamma när vi satt och fikade ute under markiserna på Ahlströms café. Han såg att vi var ”locals” och gav mig ett litet osäkert leende. Jag höll på att dö! Näääää sade jag till mamma och var alldeles tårögd. Är det nu det här med turister igen sade hon lite kallt. Jaaaa, sade jag med darr på rösten. Man vet ju själv hur man är som turist, vill visa lokalbefolkningen att man respekterar och gillar deras land, sätt och kultur. Jag tycker det är fantastiskt fint! Ännu mer när de får kämpa sig runt i regn och rusk som den här sommaren erbjuder dem.

Nej, nu får det vara nog innan jag sitter här och blir alldeles känslig igen. Ett glas vitt på balkonen med övervakande katt blir en humörhöjare. En bild kommer här på mina följeslagare, (här är de cirka ett år gamla). Trevlig fredag gott fölk!